Det kan vara jobbigt att läsa svaren på alla frågor, men det är inte meningen att någon ska känna sig tyngd. Jag förklarar mig situation, för att ni ska förstå mig. Vem jag är. Sen vill jag såklart hjälpa andra som mår dåligt, för det är ingen som förtjänar att må som jag har gjort. Om du någon gång vill prata med mig om något sånt här, så skriv ett "<3" i kommentarsfältet och fyll i din e-mail så mejlar jag dig. 

Om det är fler frågor eller något som dyker upp efter det här, så är det bara att skriva, såklart. 

Hur brukar dina behandlingar ser ut (när du nu mår dåligt, psykiskt eller fysiskt)? Vanligvis brukar två behandlare från Mellanvården komma hem till mig och prata med mig en gång i veckan. Mår jag sämre kommer de oftare, är det bättre kommer de mer sällan. Oftast så pratar vi mest, diskuterar hur vi ska lösa olika problem som ständigt uppstår. Sen går jag för tillfället även i en KBT-behandling med några andra ungdomar för Social Fobi. Det hjälper mycket. Älskar att vara där, faktiskt. 
Men för tillfället så har vi väl en paus med behandlingarna, mest för att jag vägrar. 

Hur länge har du mått dåligt egentligen? Det är väl svårt att svara på, men ända sen jag har börjat i skolan (sexårs) så har jag väl alltid varit mycket mer dämpad och tyst. Men det började bli allvarligt i sexan, och i sjuan så blev det kraftigt sämre. Under åttan var nog det värsta året. Nu har jag i alla fall kommit en bit på vägen. Men som sagt, jag kan inte riktigt minnas att jag har varit riktigt glad längre tider sen jag började skolan. Allvarligt blev det först för några år sedan. 

Hur har allt blivit som det blivit? Det här är väl den svåraste frågan, för det är så svårt att veta. Men enligt de vuxna så är social fobi det som har varit värst. Själv tror jag att det har varit en blandning av social fobi, mycket bråk med kompisarna, att jag höll mig så mycket för mig själv och att det var jobbigt hemma. Alltså jag har inte blivit vanvårdad på något sätt, vi har alltid varit väldigt kärleksfulla i min familj. Men pappa har alltid jobbat mycket, och under femman/sexan så jobbade han oftast mellan nio på morgonen till två på natten. Det slet väl på alla, mamma blev mer stressad och jag och min lillasyster bråkade. Vi alla tre bråkade mycket, och jag har alltid mått otroligt dåligt av bråk. Men det är ju bättre hemma nu, vi bråkar inte lika mycket. Vi är väl som en "vanlig" familj, bråkar ibland, är sams mellan det. Pappa gick in i väggen och fick extrema smärtor i tänderna och kunde inte äta. Så då löstes den extrema övertiden på hans jobb. 
I alla fall så tror jag att det har varit en blandning av det, och att man är känslig i tonåren. I efterhand önskar jag att jag inte hade stängt in mig själv och vägrat berätta hur dåligt jag mådde. 

Vad får dig att må bra och hur brukar du göra för att försöka få bort alla tankar? Jag brukar försöka kolla på en film och dricka te om det är riktigt dåligt, för om jag pratar med någon kompis då drar jag förmodligen ner dem. Annars så mår jag bäst av att vara runt mina kompisar som kan få mig glad. Sen så älskar jag ju att köpa saker, och det får mig faktiskt att må bättre - åminstone för stunden. 
Tankarna är svårare att få bort, eftersom de kommer inifrån så blir de som en sanning. Men det bästa är att acceptera att de är där, bara att man inte tänker på dem som en sanning utan som en tanke. Om man känner att det komma dåliga tankar så ska man tänka: "jaha, nu kommer de där tankarna igen. men det är ju bara en tanke." Att man hela tiden intalar sig att det bara är tankar, för det är inte sant. 

Vad har du för diagnoser? Det har alltid varit väldigt otydligt med vilka diagnoser jag egentligen fått, men det som är säkert är: ångest, depression och social fobi. Men de har även antytt panikångest i samband med sociala sammanhang. Sen har jag självmordstankar och självskadebeteende, men jag vet inte om det räknas som en diagnos. Men så är det.

Vad tycker du om bup (alltså personalen, behandlingen osv)? Jag tycker bup mest har varit bra för att de har hjälpt mina föräldrar att förstå och kunna prata med mig, och hjälpte mig att få prata ut. Sen har det stått still i behandlingen väldigt länge, de vet liksom inte hur de ska komma vidare. Där har Mellanvården varit lite bättre på att se till att göra något åt problemen i t.ex. skolan. 
Men personalen har alltid varit schysta mot mig, vissa har jag väl tyckt mindre om men ingen har varit direkt elak eller något. 
Jag tycker i alla fall att alla som har problem ska försöka ta sig dit, det behövs verkligen. Även om du inte tror att det kommer hjälpa eller att du inte tror att du kommer gilla det så är det värt ett försök.

Kan du berätta om hur du ser på självskadebeteende? (tex skära sig) Jag ser det inte som något bra, och jag uppmuntrar ingen att göra det. Man fastnar bara i ett beroende och får bara mer ångest av det sen. Men jag förstår fortfarande varför folk gör det, jag har ju gjort det. Mycket. Det är inte fegt eller något att skämmas för. Det är bara hemskt att man mår så dåligt att man inte ser något annat sätt att få ångesten att lätta. För ett halvår sen var jag uppe i mitt värsta självskadebeteende, jag skar mig flera gånger varje dag. Det är inget jag är stolt över, men inget jag skäms över. Det är ju inte mitt fel att jag har mått dåligt, även om jag inte valde ett smart sätt att komma undan det. Jag hade tur som inte fick otroligt mycket ärr med tanke på hur mycket jag skar mig.
Är man fast så måste man få hjälp, för det blir bara värre och värre. Funderar man få det så prata med någon. Har du inte börjat - så gör aldrig det. 

Jag har klarat mig hittills, så jag klarar mig en bit till. 
Du kommer klara dig, jag lovar.